Examensarbete – check!

Igår skickade jag in mitt examensarbete! Kände mig helt tom efter. Satt och stirrade en stund och Hanna upprepade mantrat ”Fyfan vad skönt!”, och jag kände mest att jag inte riktigt hade fattat det.

Sista inlämningen vid Uppsala Universitet. Det kändes faktiskt oväntat sorgligt. Hade trott att det skulle vara en enorm känsla av lättnad, och det kanske kommer. Men det kändes så konstigt att jag om två veckor kommer gå ut från Blåsenhus och troligtvis aldrig komma tillbaka. Att jag då lämnar min tid som student för åtminstone en väldigt lång tid framöver. Snart måste jag bli vuxen på riktigt, ta ansvar för andra än mig själv, och sluta använda könsord som titlar på mina inlämningsuppgifter.

Det för oss till själva examensarbetet. ”Penisar och könsöppningar – konstruktioner av kön och sexualitet i läroböcker i biologi 1955-2013”. En uppsats på 34 sidor, där två tredjedelar av texten har skrivits sedan i måndags. Jag jobbade i Bålsta några dagar förra veckan och det resulterade i en helt sjuk hets på slutet. Tyvärr hade jag använt en del tid till att leta upp material i samhällskunskapsböcker också, men jag fick stryka allt på grund av platsbrist. Väldigt skönt när jag hade bestämt mig för det faktiskt.

Hade sådan fruktansvärd ångest i tisdags över att jag inte skulle hinna klart. Det kändes så himla övermäktigt. Stressade ihop analysen och strök två avsnitt på slutet som jag hade tänkt ha med, till förmån för mitt eget välmående. När jag ordbajsat ihop diskussionen och läst igenom allt kände jag mig faktiskt lite imponerad av mig själv! Så mycket text, på så kort tid, och det hänger ihop! Typ i alla fall. Opponenten kanske säger någonting helt annat, men det kan jag ta. Har upprepat det Stefan sa i tisdags för att peppa i djupaste stressen: ”Tänk på alla idioter som klarat den här kursen!” och han har ju rätt. Jag har inte behövt läsa in mig (så mycket) på ny teori (genus och queer), och jag har språket med mig till skillnad från många andra…

Nu är det två veckor fram till uppsatsventileringar. Fram tills dess ska jag slappa, gå på teater med Emil, mamma och Tessan, träffa statsklassen, träffa Hanna & Therese, hänga med Felicia, gå på examensgasque, och åka till Boda Borg! Helgen efter ventileringen är det Summerburst och examensceremonin. Kommer gråta.

Ord att läsa en dålig dag

finaordHEJ! Saknar att blogga och tänkte satsa lite på den från och med nu! Vill först berätta om min sista dag på VFU:n, som var i fredags.

Under torsdagen hade jag hetsrättat prov och inlämningsuppgifter så att eleverna skulle få tillbaka dem under fredagen. Var stressad och trött i huvudet så jag sov dåligt. Hade ändå förhoppningar om att det skulle bli en bra dag, och jag hade rätt!

Alla klasser fick tillbaka sina prov och vi gick igenom svaren. Sen fick de göra utvärderingar som handlade om arbetsområdet, provet, mig som lärare och deras egna insatser. Efter det skrev jag på tavlan ”En bra lärare är…” och så fick de säga ord som beskriver en bra lärare. Första sjuan var extremt positiv och sa bara gulligull-saker, så jag frågade hur man ska göra när det är stökigt i klassen. ”SKICKA UT DEM!” oh well. Åttorna var också himla fina, vilket jag faktiskt blev lite förvånad över. Hade förväntat mig att det skulle vara svårast att göra ett bra intryck på dem, pubertala 14-åringar liksom. Men de sa så himla mycket fina saker och tyckte verkligen att det var tråkigt att jag skulle sluta. Jag avslutade lektionen med att säga att jag kommer tillbaka tre dagar i maj och vikarierar, då blev de glada!

Utvärderingarna jag fick in var väldigt bra. Både peppande och med bra konstruktiv kritik att ta med till nästa gång jag har de här arbetsområdena.Många skrev så himla mycket fint till mig också, och jag tror inte att de förstår själva hur mycket det gör för mig. Ska spara orden och ta fram en dålig dag.

Nu känner jag mig sjukt peppad på att söka jobb och få lära känna min egen klass. Det som känns sjukt jobbigt är att jag en dag kommer behöva stå på skolavslutningen i nian och säga hej då. Hur fan ska jag klara av det?! Kommer gråta livet ur mig! Var sorgsen efter fyra veckor. Tänk hur det blir efter tre eller fyra år! Undrar hur mina lärare kände när vi slutade nian…

Mycket nu

Två veckor av VFU:n är avklarade. Undervisar om Stormaktstiden, franska revolutionen och kartor. Så himla kul, men också otroligt energikrävande.

Med historian har det svåraste varit att känna mig säker på det jag försöker förmedla. Har läst in mig på båda arbetsområdena och det känns helt klart bättre nu när vi kommit en bit på vägen än när jag precis fått veta vad jag skulle göra. Geografin är jag mer säker på, eftersom jag har ett genuint nördigt intresse av ämnet. Speciellt kartor ligger mig varmt om hjärtat. Dessutom är det ett ganska konkret arbetsområde, så eleverna förstår rätt snabbt.

Det som tar mest energi av mig just nu är att jag hela tiden har 100 tankar i huvudet samtidigt. Nu ansvarar jag inte bara för min egen utbildning, utan ska försöka förmedla kunskap till andra. Jag måste planera tiden på ett vettigt sätt och under den tiden ska eleverna dessutom lära sig någonting. Förutom undervisningen och allt som hör till det så ska jag även börja söka jobb. När jag fått jobb får vi ett lånelöfte och då kan vi köpa en lägenhet. Sen ska min lägenhet säljas också…

När Posten ringde i veckan och frågade om jag ville jobba i sommar visste jag inte. Det skulle ju vara fantastiskt skönt att få en helt ledig sommar och kanske ägna den åt att läsa in mig på ämnen, planera arbetsområden och söka jobb om jag inte får något under våren. Å andra sidan är extra pengar en bra grej… Skulle höra av mig inom två veckor, så det är dags att sätta igång med att skriva personligt brev och skicka ut till skolor. Jag har aldrig sökt jobb, vet inte hur en intervju går till och det känns allmänt skitläskigt att ge mig in i det här. Men någon gång ska väl vara den första.

Vad har jag gett mig in på?

Imorgon börjar min sista praktikperiod inom lärarprogrammet. Nu är det meningen att jag ska ha koll på vad jag gör. Gå självsäker in i klassrummet och leverera utbildning, kunskap och fostran till eleverna. Vara den som kan hantera konflikter, trassliga bakgrunder och låg motivation. Jag ska vara den som lägger grunden för framtidens vuxna.

Eller inte.

Jag har fått förmånen att komma tillbaka till Gransäterskolan, som ligger i Bålsta. Ska få ha en jättebra lärare som handledare och de gånger jag varit där tidigare har verkligen varit fantastiska för mig på många sätt. Jag har lyckats genomföra bra arbetsområden och lektioner, men jag har såklart haft dagar som inte varit fantastiska. Jag kan dock säga att jag har tillräckligt med självinsikt för att inse vad jag gjorde fel.

Jag vet att jag inte kan vara en perfekt lärare nu, det kommer jag aldrig att vara. Jag går alltid in i praktikperioderna med spänd förväntan och nervositet över vilka elever och lärare jag kommer möta. Skolan är ett stor arbetsplats där alla typer av människor får plats. Eleverna ”tvingas” dit och jag känner att det är en del av mitt jobb att se till att deras dagar blir meningsfulla och att de kan gå hem och känna att de fått ut något av dagen.

Det enda jag vet just nu är att jag ska ha en sexa, två sjuor och en åtta i geografi och historia. Jag får veta mer imorgon. Har en stark känsla av att jag kommer vara helt slut när jag sätter mig på bussen till Uppsala imorgon eftermiddag.

Även om det är otroligt nervöst och läskigt, så är jag övertygad om att det är en bra egenskap att känna så. Hade jag levt i övertygelsen om att jag är en fantastisk lärare hade jag nog varit en rätt kass sådan.

Arg hela tiden

Är lite småarg mest hela tiden för tillfället. Det beror enbart på kursen jag läser nu som känns så jävla värdelös. Även om jag inte hade skrivit uppsats eller läst teori och metod innan den här kursen hade jag ändå inte lärt mig någonting nytt. Varje dag ska vi skriva texter på ungefär en sida totalt, som ingen ens kommer läsa. Det ska bara lämnas in. Utöver det ska vi även lämna in en PM, som ingen vet vad den ska innehålla eller hur den ska se ut. Detta trots att vi fått en 30 sidor lång studiehandledning som beskriver vad vi ska göra varje dag, varje timme. Den skriver också att vi ska sammanfatta texter med hela meningar och inte i punktform… Det står vad vi ska döpa dokument till, vad rubrikerna ska vara och att vi ska lära oss att hänvisa både med Oxford- och Harvardssystemet. Imorgon ska vi ha en föreläsning om hur man skapar en innehållsförteckning i Word och hur man gör ett stapeldiagram i Excel. Jag tänker INTE gå. VI KAN ALLT DET HÄR! ALLT! DAMN IT!

Varför håller lärarutbildningen så låg nivå? Varför är kurserna av så dålig kvalitet? Varför är jag aldrig arg på en kurs när jag pluggar på de andra institutionerna? Hur kan lärarna på utbildningvetenskapliga institutionen vara så jävla kassa?

Nu gör jag det som man som lärarstudent inte ”ska” göra, dvs klaga. Det här hjälper inte direkt till att höja attraktiviteten till utbildningen eller yrket. Problemet är bara att lärarutbildningen inte producerar lärare som är säkra i sin yrkesroll, utan lärare som tar examen förbannade på att man inte fått en tillräcklig utbildning i ett komplicerat yrke som definitivt kräver goda kunskaper både när det gäller människor och inom de ämnen man ska undervisa i.

De flesta lärare som tar examen är nog ändå bra lärare, om inte annat så lär man sig mycket när man väl börjar jobba. Jag tycker bara att det känns så fruktansvärt nedvärderande att skriva nästan 20 sidor text som lämnas in i slutet av kursen som inte ens rättas. Jävligt respektlöst egentligen. Men de bryr sig inte om att ändra kursen eftersom den är på väg att fasas ut. Jag går ju gamla lärarprogrammet och det kommer försvinna inom några år. Varför ändra på något som är värdelöst liksom?

Så himla arg och less. Kan trösta mig med att jag har förmånen att läsa kursen tillsammans med många roliga människor i alla fall. Och att kaffe finns. Och att de har semlor i caféet.

”Minst godkänd”

Min uppsats är ”minst godkänd” som läraren så fint uttryckte det. Det enda han tyckte att jag skulle tänkt på var att problematisera forskningsläget mer för att göra analysen och diskussionen enklare för mig själv. Höll helt med, och jag hade tänkt göra det men orkade helt enkelt inte. Annars sa han att det var en färdig och välskriven uppsats.

Opponeringen gick jättebra. Jag var så himla nervös att jag mådde illa innan, vilket också gjorde att jag svamlade på lite och tappade tråden ibland. Men vad gör det? Är ju klar med Historia C nu! Så jävla fett! Nio av tio terminer på lärarprogrammet ligger bakom mig, och på måndag börjar min sista. Det känns rätt skönt att ha fått bekräftelse på att jag fattat det här med uppsatsskrivande nu när det är dags för examensarbetet.

I helgen ska jag reka syfte och frågeställning till nästa uppsats. På infomötet inför AUO3 (examensterminen) sa de att examensarbetet är en D-uppsats på avancerad nivå och att alla analyser ska vara ”lite skarpare” än allt vi gjort innan under utbildningen. Är högst tveksam till det uttalandet efter den här brutala hösten. Men men. Jag är klar med det här och det är huvudsaken!

Att skriva av sig

Ni kanske tror att jag tröttnat på att skriva, så är det inte. Jag är bara så trött på uppsatsskrivande, och jag vill egentligen inte att min trötthet ska trötta ut er. Det är lite därför det varit tyst här ett tag, vilket faktiskt har varit ganska skönt.

Idag hade vi de första uppsatsventileringarna. Min ska diskuteras imorgon och jag kan inte beskriva ångesten med ord. Får ju lätt ångest som ni vet, men skolan är vanligtvis inte den största källan till min oro. Det finns sidor av min uppsats som jag är både nöjd och missnöjd med. Inledningen känns rätt lugn medan diskussionen känns sådär. Det beror nog på att min handledare tyckte att jag skulle skriva om den i sista sekund och ”peka med hela handen”, vilket jag inte riktigt förstod vad det betydde. Avslutningen blev helt enkelt inte riktigt som jag tänkt, men jag blir nog inte underkänd. Själva resultatdelen kanske är lite irrelevant på sina ställen, men det får väl vara så. Jag vet att min uppsats inte är helt perfekt, det är ingen, men jag tror ändå att den är bättre än några andra i gruppen. Den blev i alla fall inte som jag tänkt mig från början och det är nog det som stör mig mest.

Om en vecka börjar nästa kurs. Min sista på lärarprogrammet. Det känns kul och jobbigt på samma gång. Kul för att det snart är över och för att jag ska plugga med roliga människor, men jobbigt för att jag redan andra dagen ska formulera syfte och frågeställning till examensarbetet. Från en uppsats till en annan.

Jag hoppas att min kreativitet ska komma tillbaka snart. Kanske får jag ett infall redan imorgon när den värsta ångesten (kanske) gått över. Jag hoppas på det i alla fall!